hemlighunger

mat. Mat. MAT.
Det här med mat spårat för mig på sistone.
Varje måltid när mina föräldrar är närvarande, låtsas jag att jag äter maten men tar en tugga och spottar ut i en servett när dem inte ser. Jag har inget behov av att äta, är snarare ovan vid att äta och att känna mig mät är det värsta jag vet. Känslan av att vara hungrig känner jag knappt heller längre men den får mig att känna mig smal. Den känslan är den bästa jag vet. Folk kan tycka jag är konstig, men när jag inte äter mår jag bra.
Nu är klockan ett, längtar tills middag. "Hur ska jag gömma maten idag? Blir svårt..." Samma tankar varje dag.

Jag är aldrig direkt hungrig, jag skulle klara av att inte äta hur länge som helst (bildligt talat). Men det är bara att jag måste, för att jag är bortbjuden på middag eller att jag är hemma vid middagen. Därför är det så skönt att komma hemifrån, allt blir så mycket lättare då.
Om jag äter, äter jag för att det är gott. Jag kan kontrollera hungern, har aldrig ett behov att äta. Därför blir jag full av ånger efter jag ätit. Mitt matschema går väl typ okej, äter egentligen inte något på morgonen förutom att jag går och tar lite nötter och sånt vilket jag hatar! Det får mig att må så jävla dåligt psykiskt. Jag hatar mig själv för det, ååh. Jag vet inte vad jag ska skriva...

Min kropp behöver mat men vill inte ha. Med tanke på hur den ser ut borde den inte behöva det, så jävla fet och ful som den är men tydligen eftersom vissa funktioner slutat fungerat behöver den näring men jag vill inte ge den det. Jag avskyr allt med mig själv så varför kan jag inte få förändra det enda jag kan själv kan påverka? Jag kan inte göra något åt mitt ansikte, mina händer och fötter, öron. Men jag kan ge mig själv en kropp jag inte behöver skämmas över.
Är det värt att leva om man inte kan trivas i sig själv? Jag vet fan inte, hatar att känna mig som en outsider, ser ju inte normal ut någonstans.

Bara för att klargöra lite grejer: Jag har varit hos en läkare och jag fick ta blodprov. Den läkaren skrev remiss till en gynekolog, jag behövde inte göra någon undersökning hos gynekologen utan hon berättade bara om mina blodvärden. Och en av mina värden var lika lågt som jag aldrig hade haft mensturation alls vilket jag haft. Vet inte vad det hette, progestron eller något.
I alla fall, hon skrev ut ett recept till mig på provera (den medecinen tar man tio dagar i en månad och under en viss tid. Jag ska ta den i tre månader och har nu tagit den två månader) som ska hjälpa mensen att hitta tillbaka men sa att jag behövde antagligen gå upp i vikt för att få tillbaka mensen. Och om mensen skulle komma tillbaka av tabletterna ska det ta ungefär två-tre dagar efter senaste tabletten. Har inte fått tillbaka min mens kan jag säga och jag har endast en dos kvar för nästa månad.
Och varför min mens försvann kan vara för att jag tappade ungefär 10 kilo för något år sedan och ja, min senaste riktiga mens var i augusti förra året.
Drog igenom allt lite snabbt, ställ gärna frågor så ska jag svara så gott jag kan.

I min presentation i den här bloggen skrev jag att jag inte visste om jag led av anorexia eller inte. För jag är inte undervikt men saker som har hänt är:

Jag har ingen mensturation längre

Jag är extremt rädd för att gå upp i vikt

Räknar varenda kalori

Får ångest vad jag än äter


Läsare, vad tror ni?

Jag ser mig inte som i en konkav eller konvex spegel utan min spegel speglar verkligheten. Men allt annat alla säger dem ser ser inte jag för jag vet att de ljuger och bara vill vara snälla. Men vill ni vara snälla så säg inte så för då ger ni mig bara falska förhoppningar om att jag skulle ha smalare ben än vad den personen har eller vad det nu kan vara ni säger. Det är bara ren skit och gör mig inte gladare utan bara lurad. Så jävla lurad.
Det blir som i den där reklamen där en anorexia smal tjej speglar sig i spegeln och hon ser en fet tjej bara att nu är det tvärtom: att den tjocka tjejen står och speglar sig och i spegeln står en anorixa smal tjej. Jag vet hur jag ser ut, försök inte få mig att tro något annat.
Lite rörigt men hoppas ni förstår hur jag menar.

Jag har satt upp en plan för vad jag ska äta under sommaren. Det kommer bli en frukost/lunch på en frukt eller mindre och en middag i min "normala" mängd. Det kommer blir super för mitt psyke och förhoppningsvis så syns det fysiskt också. Jag mår så dåligt efter jag ätit, får en ångest och känner mig fet. Jag är inte smal men har inte fetma. Längtar så tills min matplan börjar vilket blir imorrn!

^
|
|
|
|
|

Visst är jag kreativ som snor alla bilder från google?

Sommar nu, ett långt lov fylllt av bad och värme med vänner och det ända jag kan tänka på är hur hemsk jag kommer se ut i bikinin. Mina feta lår och fläskiga mage, kommer folk säga att jag ser fet ut? Dock vet jag att ingen annan än jag själv kommer säga så till mig.
Att gå till vattenparker, åka båt i bikini, gå på stranden utan att behöva hålla armarna i kors är saker jag drömmer om. Jag vågar inte ens bada med min klass för jag är rädd för vad folk ska tänka. Älskar sommarn och framförallt att bada. Men hatar att varje år ska jag få den här jävla ångest och inte våga göra någonting.

Mitt nästa alternativ perhaps?

Att skriva här känns lite läskigt men samtidigt behövande. Jag har tänkt att skaffa denna blogg ett tag och vet att det kan vara hjälpande.
Ni undrar säkert nu hur jag ser ut eftersom jag skriver att det här är en "anorexia" blogg. Jag är inte smal som dom där benranglen utan jag är typ normal och har lite extra fett på mage, rumpa och lår. Och jag hatar min kropp! Lite fakta som kan vara bra att veta.
Jag har så mycket att berätta och den här bloggen kommer bli proppad med mina tankar. Vet inte vart jag ska börja men någonstans blir det.
Ännu ett lite presenterande inlägg men sådant behövs ju också!

Denna blogg drivs av en anonym tjej i vårt avlånga land.
Tanken med bloggen är att jag ska kunna dela med mig av mina tankar jag annars delar med mig själv annars. Jag har den för att kunna skriva ut allt men känna trygghet i att ingen vet att det är just jag som skriver. Och tankarna följer ett visst tema: Mat. Äta. Sådant jag tycket är jobbigt.
Välkommen till en blogg där frågan ställs: Har jag anorexia?